Anonymitet i sociala medier – dags att avskaffa den ”rättigheten”?

Debatt om ”trollfabriker”, rekommendationer om barn och ungdomars skärmtid (läs tid på sociala medier), hat och hot mot kända och privata personer och det faktum att företag inte får vad de betalar för när de annonserar gör att det kanske att dags att reglera rätten att vara anonym på sociala medier?

I början av sommaren höjdes temperaturen i debatten om ”trollfabriker” via konton på sociala medier efter avslöjandet att SD använder sig av sådana. Liberalerna har tydligen fortfarande inte släppt idén om någon speciallag som förbjuder politiska partier att använda sig av sådana.

Nyligen fick vi nya rekommendationer från Folkhälsomyndigheten avseende begränsning av barn och ungdomars skärmtid. När vi i det här fallet pratar om begränsning av ”skärmtid” så är det i hög grad synonymt med scrollande på sociala medier.

Internationella och nationella undersökningar visar att annonsörer på sociala medier och andra webbplatser blir lurade på betydande summor när de får betala för visningar och klick av ”bottar” och ”klickfarmar” – dvs användarkonton där det inte finns en riktig person bakom.

En hel del svenska bolag har också åkt på saftiga sanktionsavgifter för överträdelser av GDPR i samband med deras användning av exempelvis Metas digitala spårningstjänster trots att bolagen trodde att de gjorde rätt.

För att inte tala om allt hat och hot mot enskilda kända och privata personer och annan kriminalitet som hämtar näring i anonymiteten på sociala medier.

Det behövs bättre reglering av sociala medier

Jag har i sju års tid jobbat tillsammans med mina kunder för att kartlägga den personuppgiftsbehandling som sker till följd av deras digitala spårning och överföring av data till sociala medie-plattformar. Det är nästan omöjligt att få klarhet i dessa flöden då det inte ligger i Metas och de andra aktörernas intresse att deras annonsörer fullt ut ska förstå det. I detta arbete – samt övriga samhällsrapporter om till exempel ungdomars mående – har min uppfattning stärkts att skadan i samhället numera överstiger nyttan till följd av användningen av sociala medier.

Så det behövs reglering. Tydlig reglering som direkt träffar de stora plattformarna och inte reglering som lägger ytterligare börda på EU:s små och stora företag att följa komplicerad lagstiftning till mycket stor kostnad vilket i slutänden påverkar vår konkurrenskraft.

Inför krav på autentisering av användarkonton

Jag föreslår att Sverige via EU bör verka för en ganska enkel åtgärd – ta bort rätten att vara anonym i sociala medier. Att även grupper på sociala medier måste ha en namngiven och verifierad ”ansvarig utgivare” i yttrandefrihetsgrundlagens fulla mening. Lägg även till regler att konton inte får sättas upp med alias utan att personens verkliga identitet bakom användarkontot måste framgå.

Genom att verifiera en persons identitet med hjälp av nationellt godkända autentiseringsmetoder säkerställer man både identitet och ålder. Exempelvis har LinkedIn redan funktionalitet för att verifiera identitet med hjälp av pass, så tekniken finns.

Förslaget innebär att det inte behövs någon speciallag som förbjuder politiska partier att använda sig av anonyma trollkonton. Och det kanske gör att det tar emot lite mer att hota och hata när man inte kan gömma sig bakom ett anonymt konto?

Sådan lagstiftning skulle också göra det omöjligt för barn att sätta upp konton och hävda att de är äldre än vad de är, samt annonsörer kan vara mer säkra på att visningar och klick kommer från verkliga personer. Flera flugor i samma smäll? Detta kanske till och med kan regleras nationellt?

Åldersgräns gäller redan

För att behandla barns personuppgifter vid ”erbjudande av informationssamhällets tjänster” anser GDPR att det krävs samtycke av vårdnadshavare om barnet är under 16 år, men att det är upp till varje land inom EU att själva bestämma om man vill sätta åldersgränsen så lågt som 13 år. Sverige har via den svenska Dataskyddslagen satt gränsen till 13 år. USA har med sin Children’s Online Privacy Protection Act (COPPA) också satt gränsen till 13 år.

Meta anger i sina användarvillkor att du inte får använda deras tjänster om du är yngre än 13 år (eller dömd för sexualbrott vilket man kan fundera på hur de idag kontrollerar, men det är en annan fråga..). Även TikTok:s användarvillkor anger att du inte får använda deras tjänst om du är under 13 år. Observera att båda dessa plattformars villkor säger att du inte får använda deras tjänster alls om du är under 13 år – inte att du måste ha vårdnadshavares samtycke om du är yngre.

Konsensus mellan lagstiftare och aktörer inom sociala medier verkar alltså vara att barn under 13 inte ska hänga på sociala medier. Varför inte säkerställa detta på riktigt?

Kan vi dra paralleller till kontantkorten?

I slutet av nittio-talet var jag produktchef för Comviq Kontant som då var en helt ny produkt på den svenska marknaden. Den sålde som smör och var mycket uppskattad – tyvärr också av kriminella. Redan då började vi självklart fundera på hur bra det var att erbjuda den här tjänsten till denna ”målgrupp”, men nyttan för ungdomar, personer med dålig kreditvärdighet och de som helt enkelt inte ringde så mycket vägde tyngre. Samt självklart fanns det ingen lag som förhindrade förfarandet.

Den 1:a augusti 2022 trädde lagen som gör det omöjligt att ha ett oregistrerat och ej autentiserat kontantkort i kraft. Äntligen. Det tog alltså ca 25 år från införandet av kontantkorten till regleringen av ”rätten till anonymitet”.

Facebook lanserades 2005 och sociala medier har bara växt sedan dess. Är det kanske dags att börja städa upp även här?